min sambo, mina barns pappa - honom kommer jag alltid att älska, han kommer alltid vara en del av mitt liv - självklart! 

men älskar jag min dåtid, en relation som aldrig fick ta slut utan som slumrar i det dolda, som ibland väcks av minnen, som tankar frågar mig, hur hade det varit? Hur hade livet varit? Hur hade kärleken varit?

Hade vi fortfarande älskat varandra? Är det kärlek det som finns kvar eller är det bara nyfikenhet som inte är stillad, är det bara en galen lek? Vi träffas aldrig. Det vågar jag inte! Men vi pratar, om allt - mellan himmel och jord och jag saknar honom när vi inte gör det. Jag saknar våra samtal, där jag mer och mer lär känna denna person som på 5 minuter försvann från mitt liv - som i ett ögonblick av svek. Hur kan jag förlåta att han lättvindigt bara släppte oss, det vi hade.

Du förstår säkert ingenting av detta, men det behöver du inte göra heller, det är för mig, för att rensa mina tankar, för att få förståelse för vad jag känner, vad jag tackar nej till i livet och vad jag tackar ja till.