det gick ju hur bra som helst, 10 första 10 kilona men nu...nu går det inte alls.

Jag är inte superfet på något sätt, jag orkar springa, gå och träna. Jag orkar leka med mina barn och jag kan knyta mina skosnören men, det är inte jag i denna kroppen. Inte för att jag haft någon annan. Jag var ju inte smal innan jag fick barn på något sätt men nu är jag dallrig. Jag gillar inte det men det kanske har med att jag närmar mig 40 med stormsteg. 

Jag säger alltid att imorgon ska jag, men i morgon ska jag. Jag har 3 veckor till min fest och då ska jag inte väga som jag gör nu och ska det verkligen synas finns det bara en sak att göra och det är soppor! 

Så hur ser min plan ut. Soppor alla dagar utom 23 nov och 29 nov. Varför? För jag orkar inte vara mullig, jag vill ha en kropp ser ut som jag känner mig, rask, frisk och hälsosam och så ser jag inte ut nu så därför måste jag klara av att göra det.

Imorgon kollar jag min kalender för att få in planen dessa dagarna. Det är ju inte så många dagar till den 30 november och jag borde verkligen klara av detta. Det lät väldigt tveksamt, Självklart klarar jag det! Med råge och om jag inte väger 72 kg den 30 nov så får jag förlänga det med 1 vecka i taget. Fram till jul tänker jag mig väga 72 kg och det är ju två månader så det borde inte vara några problem.

Soppor ska jag laga och frysa in till mig själv i portioner på 2,5 dl. Det är vad jag får äta 4 ggr/dag. De dagar när jag har pass kan jag ta 1 frukt percis efteråt och bars måste jag handla in.

Detta ska funka!

min sambo, mina barns pappa - honom kommer jag alltid att älska, han kommer alltid vara en del av mitt liv - självklart! 

men älskar jag min dåtid, en relation som aldrig fick ta slut utan som slumrar i det dolda, som ibland väcks av minnen, som tankar frågar mig, hur hade det varit? Hur hade livet varit? Hur hade kärleken varit?

Hade vi fortfarande älskat varandra? Är det kärlek det som finns kvar eller är det bara nyfikenhet som inte är stillad, är det bara en galen lek? Vi träffas aldrig. Det vågar jag inte! Men vi pratar, om allt - mellan himmel och jord och jag saknar honom när vi inte gör det. Jag saknar våra samtal, där jag mer och mer lär känna denna person som på 5 minuter försvann från mitt liv - som i ett ögonblick av svek. Hur kan jag förlåta att han lättvindigt bara släppte oss, det vi hade.

Du förstår säkert ingenting av detta, men det behöver du inte göra heller, det är för mig, för att rensa mina tankar, för att få förståelse för vad jag känner, vad jag tackar nej till i livet och vad jag tackar ja till.

är jag speciell? Ja - såklart är väl mitt självklara svar.

Jag är ju unik, det har jag lärt mig hela livet men samtidigt är jag säkert så himla vanlig.

Tvåbarnsmamma, visserligen tvillingar(pluspoäng på uniklistan) jobbar (har två företag, mer poäng)

vad håller jag på med, vem ska jag bevisa för att jag är unik, mest mig själv eller mest för någon annan? Just nu har jag inte svaret, just nu känner jag mig så osäker på att jag är bra, på att jag duger. Det är ingen skön känlsa och det måste jag göra något åt. Men vad?

Jag har alltid gjort + och - listor, och just nu är - listan lång, alldeles för lång men jag tänkte att skriva dagbok kunde peppa mig, sitter ju ändå så mycket med telefonen i handen så jag kan lika gärna vara lite kreativ där med och kanske, kanske finns det någon annan i detta avlånga land som känner som jag - eller - som vill peppa mig, men mest jag själv. Det måste komma innefrån, från mig och mina känslor.